120

Idag hade vi hoppträning för Åsa igen, och nådde en milstolpe: Vi hoppade 120 cm! Det är det högsta jag hoppat någonsin så det känns fantastiskt.

För Vasara var det verkligen ingen big deal - hon nästan klev över utan att anstränga sig, min fantastiska häst! Vilken underbar hoppteknik hon har!

Vi hoppade först 5,5:an och jag trodde jag hoppade som högst ca 90 - Åsa bara höjde utan att säga nåt. Först efteråt när vi pratade om min första pay-and-jump och jag sa att jag hade tänkt mig en runda på 70 eller 80, skrattade hon och sa "Linnéa hur högt tror du att du hoppade idag?" Jag svarade "som högst 90 kanske?". Åsa tittade på mig och log, och sa "inte riktigt, 90 var lilla frambommen. Ni hoppade 120." Jag nästan skek av förvåning och glädje! Det kändes verkligen inte så högt, kändes som 80-90! Vasara är så otroligt bekväm och hoppar så fantastiskt att jag inte ens märkte det. Åsa sa att vi nästa gång ska bygga en hel bana på 80 så får jag se hur larvigt lågt det är och att det kommer vara svårare för oss att rida än 1 m eftersom Vasara inte har någon respekt för så låga hinder.  :)

Åsa sa även att hon kunde tänka sig att åka med - vilket jag drömt om men inte ens vågat fråga. Det skulle kännas så tryggt att ha henne med mig. Måste bara igen säga att Åsa är en helt otrolig tränare, jag kunde inte ha hittat bättre.

Efter 5,5:an så tog vi bort allt utan stora hindret och jag fick hoppa det från vartannat varv för att stärka mitt förtroende för att vi kommer hamna rätt på hindret utan att jag går in och meckar för mycket. Det är en dille jag fått i huvudet sedan de gånger vi hoppade innan jag började rida för Åsa och Vasara var så himla svag i bak, och därför aldrig ville ta det sista jobbiga steget innan hindret och kompenserade brist på styrka med fart. Så jag bad om att få jobba på detta idag och det kändes kanon, känner mig mycket tryggare nu.

Efter höjdhindret hoppade vi brett, ca 2,5 meter brett och Vasara klarade det hur fint som helst också.

Åsa sa inte så mycket idag, utan konstaterade nöjt att Vasara gjorde precis det hon skulle, och jag gjorde precis det jag skulle och hon hade inget att tillägga. Det är en komplimang om nåt!

Och helt euforisk kan jag alltså konstatera att jävlar i mig, 120 är övervunnet.


No comments:

Post a Comment