Den olidliga väntan

Igår var en lång dag. Jag åkte först och hämtad släpet i hallonbergen och körde sedan ut till stallet där jag mockade, packade, ryktade och pysslade med Vasara. Sedan lastade jag och åkte iväg mot ultuna. Jag plockade upp mamma på en busshållplats på vägen och tillsammans åkte vi sedan vidare. 

Det gick relativt fort dit eftersom man åker E4:an i princip hela vägen efter att man tagit sig till Solna, så det tog bara ca två timmar att komma fram. 

Vi lastade ur och anmälde oss i receptionen där jag fick fylla i lite papper och Vasara fick stå i en väntebox medan vi väntade på att veterinären skulle komma. Under tider passade jag på att städa ur transporten genom att hälla vattenhinkar i den och skrubba golvet och väggarna med en svamp som jag hoppfullt tagit med mig. Så detta gjorde att jag slapp åka till stallet och tillbaka bara för att spola transporten, vilket innebär nästan 2 timmar sparad tid men omätbart mycket sparat lidande. 

Sen kom veterinären och visade oss vägen till den box där hon ska bo under sin vistelse där, och jag fick säga hejdå. Här bröt jag ihop, allt jag håller ihop under dagen brast.

Sen åkte jag och mamma till Ikea och fikade och gick runt en snabbis, det var skönt att få lite i magen och att tänka på annat. Sen bar färden åter av till Solna och sen hallonbergen där jag lämnade släpet och körde sedan mamma till bussen och sedan åkte jag hem. Kom hem 9 timmar efter att jag åkt hemifrån, till skillnad från fredagen då det var 12 timmar.

Vasara var så duktig och modig hela dagen och jag hoppas hon inte känner sig ensam och övergiven.

Operationen är idag och jag går nu bara och väntar på att den ska bli klar, okänd tid, och att hon är på benen igen; då ska veterinären ringa mig och jag får domen. Vilken olidligt plågsam väntan, ska försöka jobba bäst jag kan. Kanske bra att de inte vet vilken tid det bli, hade nog varit värre.

Gode Gud måtte detta gå bra.

Comments

Popular posts from this blog

Coco

Metacam = godis?