1 år @ Berga

Idag är det exakt ett år sedan jag flyttade till Berga. Gud vilket bra beslut det var, det är ett fantastiskt stall och jag är så glad att jag fått stå här.

Idag för ett år sen...
http://www.linneanordlund.com/2013/11/say-goodbye-say-hello.html

Älskade hjärtat

På fredag bär det åter av till Ultuna. Jag hoppas att vi kan få någon form av prognos. Nu har hon stått i fem månader för att läka benet och osäkerheten knäcker mig. Det MÅSTE bli bra. 



Saknar detta så jag blir tokig. Det känns som i en avlägsen dröm vi hoppade 1,30, eller ens 1,10 som på bilden. 



Fika och bebbe

Gårdagskvällen spenderades hos Christoffer och Ida, och såklart var kvällens stjärna Edvin, världens sötaste bebbe.



Sista etappen

Nu ska allt bara sättas ihop.... 

När denna är klar är jag helt färdig med allt som heter julklappar för i år.


Cowboys

Idag var vi på trail ride på Oak Wood Ranch och red quarterhästar, superkul!

Jag red en valack vid namn Kingstone och Mathias ett sto som hette Cash is queen. Båda var fem år och riktigt trevliga!


Antarktis dag 22 - 21 november

Hemresa. Träffade en pingvin som hette jack på Frankfurt. Trött. 



Antarktis dag 21 - 19 november

När vi vaknade hade vi redan nått Ushuia och var på väg att lägga till i hamnen. Vi gick upp och åt frukost och tog farväl av personalen och Klas och Eva-Maj. Sedan gick vi ner till hytten, hämtade vårt handbagage och sa hejdå till den också. Sen gick vi av Fram och klev på den väntade bussen som skulle köra oss hela 500 meter till Ushuia city center. Där fick vi två timmar på oss att gå runt själva tills vi skulle vara tillbaka på bussen och åka till flygplatsen.

Vi gick huvudgatan fram och tillbaka, tog en bit att äta (quezadillas) och sedan sprang jag och köpte en tröja jag sett i ety skyltfönster och August letade febrilt efter det perfekta smycket till sin tjej.

Tillbaka på bussen fick vi ta en tur till den gamla flygplatsen för en perfekt bild över staden innan vi åkte till den riktiga flygplatsen.

Efter en extremt långsam flygresa på ynka 3,40 som kändes som ett år landade vi äntligen i Buenos Aires.

Vi kom fram till hotellet och skyndade oss upp på rummet och duschade av oss och bytte om, innan vi gav oss av ner på stan till la eztancia, en känd köttresturang där vi åt den klassiska beef chorizo. Ett rejält stycke kött av bästa kvalitet, som jag valde att äta upp helt och ta konsekvenserna för magen imorn. Vi hade otroligt trevligt tillsammans med Venke, Kristin och August, och avslutade med en promenad till hotellet där det blev en sista drink innan sovdags.






Antarktis dag 20 - 18 november

Drakesundet, dag 2.

Natten var lugnare och jag kunde sova rätt bra. Eftersom det var sista dagen på båten idag var det dags att packa, vilket gick förvånansvärt fort. Men stänga väskan? Nästan omöjligt.

Efter lunch började stormen tillta igen, och saker började flyga i restaurangen och hytterna. Vi gick till receptionen för att lösa in våra skulder, och fick sedan lägga oss ner i sängarna för arr undvika att flyga som vantar. Datorn gled av skrivbordet, alla glas föll ner på golvet...

Dagen har varit seg, allt känns bara som en lång hemresa som ska vara nu i fyra dagar. Jag har varit rastlös och helst velat knäppa med fingrarna för att få tiden att gå. Jag vill inte åka hem, vill inte lämna denna dröm som den här resan har varit.

Vi hade ingen lust att gå upp på observationsdäcket där kaptenen bjöd på avskeds-cocktails, utan stannade i hytten hela dagen fram tills den sista middagen där det dagen till ära serverades "baked Antarctica" till efterrätt medan personalen dansade med sprakande tomtebloss. Sen serverades tårta ned sång till några som fyllde år idag (typ 10 gången på resan). Sen spexade de loss lite och sjöng happy birthday till massor som inte ens fyllde år och alla klappade och sjöng med, så himla mysigt och kul.

Sedan bar det av till hytten igen där vi packade det sista och ställde ut väskorna i hallen. Nu kommer vi återse dem först på bandet i Buenos Aires.

Dags för sista natten i hytt 350.



Antarktis dag 19 - 17 november

Drakesundet.

Näst sista dagen på sjön. Drakesundet, den notoriska sjömansskräcken som jag fruktat sedan långt innan vi åkte. Inte för att jag blir sjösjuk, utan för att jag är rädd att skeppet ska sjunka.

Vilken mardrömsnatt! Sjön var vild som man bara ser i skräckfilmer - 9 på beufordskalan och full storm. Flera resenärer ramlade ur sängarna, saker gick i kras, sova gott kunde man verkligen inte. Strax efter midnatt vaknade vi med ryck av höga ljud. Allt i badrumsskåpet hade flugit och vält och vi valde att läggs ner allt i plastpåsar på golvet för att rädda det som fanns, men givetvis så föll mitt rosa nagellack ut och splittrades på golvet. Det rosa skvätte överallt, på dörren, på duschen, på listerna, på toalettstolen, på trämöbeln, på mig... En glasskärva skar till och med mig på tån så blodet flödade. Värst var självklart golvet med stenkakel och spackel mellan dem... Så vad gör man, mer än att tackat Gud att man hade med en hel flaska nagellacksborttagning och börjar skrubba..... 25 minuter tog det, och jag mådde fruktansvärt dåligt av borttagningsmedlet som jag andades in, hela flaskan gick åt.... Allt detta medan jag fick sitta på toan och hålla i mig för att inte falla omkull i stormen. Sen försökte jag sova lite mer.

Vågorna fortsatte på dagen. Jag, Mara och David lade pussel, såg på en nyproducerad BBC-dokumentär vid namn "penguin post office" som roligt nog utspelade sig på port Lockroy och innehöll många scener med förra årets Hurrigruten-resenärer.
Jag spelade även Nancy och virkade, nu är över 50 rutor gjorda.

Till kvällen hade stormen lagt sig lite.


Antarktis dag 18 - 16 november

Port Lockroy, Antarktis.

Idag var det dags för den sista landstigningen. Efter att de som campade kommit tillbaka på båten åkte vi ca en kvart tills vi anlände till Port Lockroy. Port Lockroy är en bas som britterna byggde när delar av Antarktis plötsligt började claimas. Det är en extremt liten ö som är 800 meter lång där den är bredast och ligger väldigt skyddad inne i en bukt mycket nära fastlandet. Denna ringa storlek innebar att det bara gick att ha 60 personer åt gången i land. Nu finns ett museum och en liten butik i byggnaden där britterna bodde, och även ett postkontor!

Det var även här den sista aktiviteten skulle äga rum - snöskor grupp B! Vi åkte i land först av alla och blev körda en bra bit från båten till ett område med flera pingvin kolonier. Där satte vi på oss snöskorna och började vandringen uppför glaciären.

Det var väldigt spännande att gå i snöskorna, det var väldigt lätt förutom att man behövde gå ganska brett med benen, "gå som en cowboy" sa Tessa som tips. De vägde väldigt lite och var svängda fram och bak samtidigt som hälen hängde löst så det var helt omöjligt att ramla i dem då de alltid var parallella med snöa även när min fot var vinklad i luften.

Vi gick upp till toppen på glaciären där vi hade fantastisk utsikt över både Fram och Port Lockroy. På toppen pratade Tessa och Olav lite om platsens historia och om glaciärer och isberg, innan vi gick ner igen. De var verkligen riktigt roligt och jag är så glad att jag anmälde mig!

När vi nådde vattnet igen blev vi mötta av en Polar Circle båt som körde oss till port Lockroy. Mamma hade redan åkt tillbaka till båten sa Ina så jag gick själv in i museet och butiken där jag köpte två tröjor, en till mig och en till Mathias, och postade ett vykort till mig själv.

Sedan tittade jag på pingvinerna som för fullt höll på att bygga sina bon precis utanför dörren. Sedan åkte jag tillbaka till båten och mina fötter hade därmed stått på Antarktis för sista gången.

När alla var tillbaka på båten åkte vi söderut för att försöka åka genom en kanal på vägen tillbaka till Argentina och Ushuia. Tyvärr var isläget inte det bästa så det skulle ta för lång tid att ta oss igenom kanalen, så vi vände om igen och satte av norrut, hemåt.

Till kvällen började vi närma oss drakesundet och sjön började tillta. Kapten gick ut i högtalarna och sa att vi skulle förbereda oss för storm, och att vi inte skulle bli rädda om båten skakad kraftigt och lät mycket då detta skulle vara vågorna som slog mot oss. De avslutade med att rekommendera alla att gå och lägga sig i sina sängar då det nu var så stormigt att folk knappt kunde gå.







Antarktis dag 17 - 15 november

Cuverville Island & Neko Harbour, Antarktis.

Oj oj oj vilken dag!

Vi började tidigt på morgonen med att anlända till Neko Harbour där dagens första landning skulle äga rum. Det var så vackert att jag inte finner ord att beskriva det, berg, isberg, blåis, pingviner, strålande sol... Medan vi gjorde oss klara för att hoppa ner i polarbåtarna ropade Ina ut i högtalarna att här kunde de som ville bada. Tvekade jag en sekund? Nej! Efter att i tre års tid ångrat att jag inte badade på Svalbard har jag hela tiden svurit att fanns chansen skulle jag ta den, och här var den! Så jag hoppade ner i hytten och tog på min lilla bikin under de 4 lagren av Antarktis-kläder.

I land kom vi, och när vi satte foten på land satte vi den på antarktiska fastlandet! Det fanns hundratals gentoe-pingviner i flertalet kolonier. Den vita snön började redan bli riktig brun av allt bajs. Vi gick/kämpade oss uppför ena bergssidan för att få en enastående utsikt över bukten. När vi var nöjda var det dags för badet innan vi snabbt skulle tas tillbaka till båten. Jag hade lyckats övertala snälla Eva-maj att bada med mig så vi var badkompisar!

Vi gick ner till vattnet där båtens läkare väntade. Det första vi såg var ett hypothermia-kit - väldigt betryggande... Läkaren kryssade av oss på en lista för att veta vilka som badade och därmed skulle få diplom, och under hennes översikt, och ett 30tal glada passagerare med kamerorna i högsta hugg klädde vi av oss alla kläder tills vi stod i bikini och baddräkt. Sedan räknade vi till tre och sprang ut i vattnet, nästan ända fram tills det första isberget, där barnet nådde oss till brösten, räknade till tre igen, och doppade resten. Sedan var det snabba ryck upp igen, springa in till stranden där läkaren väntade med handdukar, snabbt torka och på med underställ och alla lager med kläder. Vid det hör laget hade båda mina fötter börjat domna av kölden och vi forslades snabbt upp i polarbåten som väntade på oss och blev körda till båten för en varm dusch.
Jag var ganska nervös innan badet, för jag inbillade mig att det skulle vara så kallt att det gjorde riktgt fysiskt ont. Som tur var slapp jag smärtan men självklart var det fruktansvärt kallt, men skönt att det inte var så hemskt som jag trodde innan.
Temperaturen i vattnet? 1 grad, med isberg meter från oss. Jag är värd diplomet.

Efter min varma dusch var det lunch medan vi åkte genom den drömskt vackra Erera-kanalen. Tyvärr hann jag inte njuta så mycket av den, då jag somnade som en klubbad säl sittandes i stolen på observationsdäcket. Att bli så extremt nedkyld tar verkligen på krafterna!! Men det lilla jag såg var grymt. Fick även höra av en av damerna som stått i publiken vid badet att någon sagt "If I looked that good in a bikini I would go swimming too..!" Glad!

Sedan kom vi fram till Kuver Island där den andra landningen skulle äga rum. Även denna plats svämmade av gentoe-pingviner. Jag var så trött att vi inte orkade gå upp för berget utan stannade på den nedre vägen.

På båten igen var det briefing inför morgondagens landning, som ju konstigt nog blir den sista landgången. Jag kan inte fatta hur fort tiden har gått! Sedan var det middag, varpå jag hjälpte ett engelskt par med att föra över lite bilder, sen var klockan redan tio och hög tid för sömn för att orka upp imorn.

Innan vi gick ner i hytten såg vi hur polarbåtarna körde ut de personer som var lyckliga nog att vinna i lottningen över vilka som skulle få övernatta på isen i tält, för den ringa summan av 2000 per person. David och Mara lyckades båda komma med, ska bli så kul att höra om natten vid frukosten imorgon.














Antarktis dag 16 - 14 november

Half Moon Island, södra Shetlandsöarna.

Efter en halvdag till sjöss var det dags för ännu en fantastisk landning på en ö fylld med gentoe-pingviner och leopardsälar. Vilka otroligt vackra djur leopardsälarna är! De är även de mest aggressiva sälarna, men vi klarade oss utan några incidenter då de mest var trötta och njöt i solen.