Antarktis dag 12 - 10 november

Fortuna Bay - Strømness, Sydgeorgien.

Idag har varit den absolut sjukaste dagen i hela mitt liv. Jag kan verkligen inte beskriva känslan av vad jag fått uppleva idag.

Kl 8 efter frukost fick vi gå i land i Fortuna bay. En otroligt vacker plats med dimma som i sagan om ringens misty mountains; man såg bara en liten bit upp innan berget helt inneslöts i tät dimma. På ena sidan en stor glaciär. På stranden, tusentals kungspingviner, pälssälar och elefantsälar. Och precis där gick vi i land.

Havet var ganska tufft så det var snabba tag och bra timing som gällde för att ta sig i och ur Polar Circle båtarna. Vi fick hoppa ner i ca 40 cm vatten vid stranden. Sen vet jag inte hur ska jag förklara mer - det var djur överallt. Pingviner kollade in kameraväskor, pälssälshanar slogs, albatrosser flög så nära huvudet att man nästan kunde tagit på dem om man lyft armarna. Elefantsälar stora som större roddbåtar. Pingvinbäbisar och sälbäbisar, så söta att man nästan dör. Pingviner som gick ner i vattnet och simmade iväg. Pingviner som traskade runt mellan våra ben....
Jag kommer aldrig uppleva något liknande igen. Man var lite rädd när man behövde gå mellan pälssälar som låg nära en på båda sidor, då dessa kan vara väldigt aggressiva. Ett par attacker skedde vid landstigningsplatsen men inget allvarligt då teamet stod där och försvarade oss.

Vi var i land i strax över två timmar innan vi återvände till båten. Där fanns det smörgåsar redo för oss som skulle gå på Shackletonhiken. Vi fick ca en timme på oss att äta och göra oss i ordning, innan vi åter fick gå ner till däck två och polarbåtarna. Här fick vi även en flaska vatten och en hemgjord energibar.

Vi gick i land på ett annat ställe än på morgonen, och även här var det fullt av pälssälar. Här var landningen med dramatisk dock; vattnet var väldigt svalligt och aggressivt och det första vi såg var Tessa från expeditionsteamet bli omkullslagen av en båt i och få bada helt. Expeditionsteamet står nämligen ute i vattnet i termaldräkter och håller i båtarna medan vi hoppar ner i vattnet och går i land. Men när havet stormar är det inte så lätt.... Sedan skedde den första pälssälsattacken, en arg hane som gick på en ur teamet. Sedan var det vår båt som skulle gå i land, och här råkade mamma knocka en tjej ur teamet med sin armbåge i ansiktet så hon skrek av smärta; de hade en miss i kommunikationen... Sen när vi väl kommit upp på stranden så var det dags för pälssälsattack nummer två, samma arga hane. Vi fick skynda oss från den lilla stranden upp bland tussocgräset där en guide hjälpte oss finna en passage mellan alla pälssälsbon och bebisar. Tussocgräset är 1,5 meter högt och externt tjockt så när som helst kan man hitta en säl framför fötterna.

Genom gräset och framme vid starten på hiken var det dags för pälssälsattack nummer tre; samma arga hane hade den här gången sprungit in mitt bland nästa båtgrupp och blev bortjagad till andra sidan, där han äntligen gav upp. Sen hade vi sista dramatiken där en dam blev omkullslagen av en våg när hon hoppade från båten, och fick därmed åka tillbaka snabbt för att inte frysa ihjäl. När alla var i land vände den sista polarbåten och Fram åkte iväg. The point of no return kallade dem detta. Fram skulle nu åka runt ön och möta oss på andra sidan om ca 4 timmar när vi kom fram. Det var en konstig känsla att se båten åka iväg, man kände sig verkligen utlämnad och man var framförallt glad att läkaren screenat alla som skulle gå med så inga onödiga risker fanns.

Så började vi hiken. Vägen vi skulle gå var 5,5 kilometer med en topphöjd på ca 315 meter. Man började med att gå upp alla de metrarna i kontant uppförsbacke på ett stenigt underlag, omringad av berg. Det var i denna brant som vi kom in på exakt samma väg som Shackleton vandrade massa år sedan, desperat sökandes efter hjälp. Uppe på toppen befann vi oss på åsen mellan två berg och den följde vi på plan mark hela vägen fram till andra sidan då vi skulle ta oss ner för bergen igen.

Här började den absolut bästa delen av vandringen, alla kategorier: en 300 meter lång backe, mycket brant och täckt av snö. Och man fick antingen halt liggandes gå ner för den på snedden, eller.... Åka på rumpan!! Jag var den andra som vågade och jag åkte hela vägen från toppen och ner, och då började fler våga också så när jag nådde botten (passerade 20 gående i full fart) så började fler och fler åka ner. Helt underbart!! Shackleton gjorde dock inte denna åkning, de gick här mitt i vintern och fick klättra ner för vattenfallet med ishackor. Idag var vattenfallet vackert fallande och vi stannade där för att fylla på våra vattenflaskor med ett av de renaste vattnen på jorden.

Efter denna nedstigning var det plan vandring genom tjärr sista biten fram till Strömness, som vi såg i fjärran och där Shackleton äntligen fann räddning. Här kunde man sjunka ner till knäna när som helst så man fick akta stegen, och det var strömma åar överallt man fick vada igenom.

Tillslut nådde vi vårt mål, där man inte får gå närmare de gamla byggnaderna än 200 meter då de helt rasat ihop och det kan flyga bitar av tak och väggar, men även stora mängder asbest vilket man ju inte vill andas in.

Framme där fotade vi alla sälar och klev sedan tillbaka på Fram, väldigt trötta väldigt glada. Eftersom vi missat lunchen fanns det varm  tomatsoppa och bröd väntades på oss, som vi åt medan de övriga passagerarna fick gå i land.

Resten av dagen spenderades trött och nöjd med avslappning.

Jösses vilken dag. Hela resan var värd bara idag.






























No comments:

Post a Comment