141 dagar senare

Igår var det 141 dagar sedan Vasara fick ben och gaffelband avsparkat i sommarhagen. Klockan var fyra, dagen innan min semester skulle börja, och telefonen ringde. Det var Pia. Så fort jag såg hennes namn på displayen visste jag att nåt var fel, hon ringer aldrig annars.

Det har varit 141 dagar fulla av dåliga nyheter följt av mer dåliga nyheter, hopplöshet, förtvivlan och avdomning. 

Vi åkte in i förhoppningen att benet skulle se bra nog ut för att de skulle kunna operera det igen. Vi visste inte ens om hon skulle åka med hem igen på kvällen eller om de skulle behålla henne för operation direkt. När vi kom fram började vi med rörelsekontroll på löpgången. Till allas förvåning rörde sig Vasara "JÄTTFint" för att citera veterinären. Så vi gick in i ridhuset för en rörelsekontroll på böjt spår, något vi inte ens kunnat göra innan för hon har varit för sjuk. Och även där rörde hon sig otroligt bra, spänstigt, flexibelt, jämt... Och hon tyckte det var grymt kul att få trava att hon bockade och galopperade en sväng av ren glädje. 
Veterinär Malin sa "Jag ska egentligen inte säga för mycket innan ultraljudet, men med tanke på hur bra den kliniska undersökningen ser ut kanske det inte finns någon anledning att öppna upp det där igen..."

Så fruktansvärt nervös ledde jag henne till ultraljudet, där en tystlåten veterinär försiktigt sa att det såg bättre ut än sist, att man kunde urskilja gaffelbandet mer separerat  från operationsområdet, och att att det fortfarande fanns tydliga kärl vilken betyder att läkningen fortfarande pågår vilket är väldigt bra. Så han var också positiv.

När Malin pratat ihop sig med ultraljudsexperten så kom de bästa nyheterna av allt; ingen operation behövs, jag ska öka på promenaderna med fem minuter per vecka tills vi är uppe i en timme (om 6 veckor) och då får jag sitta börja skritta uppsuttet...! Först 30 min på långa tyglar, sen ska detta ökas under tre veckor upp till en timme, och då ska vi tillbaka på återbesök igen.

Jag har fått hopp, för första gången på 141 dagar vågar jag ens tänka att det här kanske kommer bli bra.

No comments:

Post a Comment