Det otänkbara

Det känns som att jag har bomull runt mig, i hela huvudet. Det brusar i öronen, fast det är ett yst brus som bara känns.  Allt sker i något förminskad hastighet och ter sig overkligt och väldigt långt borta.
Jag har en rund boll v smärta inuti mig, som nästan hotfullt slår, som ett hjärta, och jag vet inte när den kommer spricka nästa gång.

Det har börjat snöa utanför, precis som när det snöar som bäst i Warnings at Waverly Academy. Det dämpar hela världen ytterligare. Känns nästan som att det snöar för min skull.

Jag är väldigt medveten om varje andetag jag tar, det känns liksom tydligt i hela kroppen.

Om kanske 5 veckor kommer jag behöva ta beslutet om jag ska avsluta min bästa väns liv.

No comments:

Post a Comment