Tiden

Måndag: efter att ha tänkt på och saknat Vasara hela dagen, lämnade jag jobbet kl tre efter att ultuna ringt och sagt att de var klara med magnetröntgen. Jag åkte bussen hem och hämtade bilen och plockade upp mamma på väg till ultuna för att hämta hem min älskling. Jag var så nervös att jag var lätt skakig då de på telefonen sagt att jag troligen skulle då besked om resultatet redan på tisdagen. Vasara var jättesur när jag hämtade henne, lite i stil med "jahaja, det är så dags att komma nu minsanna". Men så fort vi kom hem blev hon på gott humör igen.

Tisdag: jag väntade hela dagen på att telefonen skulle ringa. Att domen skulle komma. Kunde knappt jobba för tankarna for så. När jag åkte från jobbet hade de ännu inte ringt så jag trodde kag skulle få vänta till onsdagen. Ja åkte in till Grutes och hämtade tapet och på vägen tillbaka till tunnelbanan, mitt på Valhallavägen, ringde telefonen. Självklart missade jagvsamtalet pga allt ljud från vägen, men något skötte sinne måste ändå ha vetat, för jag kollade telefonen bara sekunder efter att den ringt. Hjärtat började slå, svetten kom, andningen blev svår. Jag lyssnade av det röstmeddelande som Malin lämnat och jag hörde på hennes röst att det inte ar bra besked. Det tog flera försök och flera samtal till olika nummer att nå Malin då kliniken stängt och telefonen därmed inte var bemannad, och ju längre tiden gick desto sämre mådde jag. Var rädd att inte komma fram och få vänta tills nästa dag. Jag satte mig på stentrappsteget till en port, regnet tilltog, och fick äntligen tag i Malin. 
Magnetröntgen visade allt vi behövde veta. Gaffelbandet var helt sammanvuxet med griffelbenet genom en stor mängd ärrvävnad. Hon skulle aldrig mer kunna ridas utan ytterligare operation, vilket inte ens var värt att försöka då chansen för läkning var liten. Och att utsätta henne, och mig, för det var inte aktuellt. Hon blev därmed utdömd och det fanns bara det otänkbara kvar; att låta henne somna in. Jag vet inte hur jag kom hem. Tunnelseende, sus i öronen och overklighetskänslor. 
När jag kom hem kom Mathias pappa och det var dags att tapetsera väggen i vardagsrummet.

Onsdag: sov dåligt. Vaknade och åkte direkt ut till Vasara. Ville bara vara i stallet, samtidigt som jag inte ville göra nåt. Ringde Titti för att få nummer till någon bra person som kunde komma ut och ta bort henne. Titti var fantastisk och ordnade allt åt mig, jag behövde inte ens ringa samtalet själv. Ryktade lite, grät mycket, de andra i stallet grät, mockade boxen och hagen, fixade och donade. Klippte av en bit av hennes svans att ha kvar som minne. Var där många timmar. Ville inte åka hen efteråt utan behövde vara igång, göra något. Åkte till bromma blocks och åt lite mat, köpte lite kuddar inför visning och fotografering och åkte sedan hem. Var så psykiskt utmattad att jag sov i fyra timmar tills Mathias kom hem.

Torsdag: den sista dagen jag fick träffa Vasara. Den vetskapen hängde som en giljotin över mig hela dagen. Jag och Mathias bestämde att jag skulle åka ut på dagen själv och sen skulle vi åka ut igen tillsamans på kvällen och ta farväl. När jag åkte ut på morgonen hade Tonie precis tagit av henne skorna. Jag bad honom om det på onsdagen. Kändes viktigt att ha kvar som minne.
Lämnade pass och fullmakt till Titti så att Nisse skulle kunna skriva på avlivningspapprena i mitt ställe. På dagen ryktade jag Vasara en sista gång, pussade henne många gånger ich matade henne med så många morötter jag kunde bära. Sedan packade jag alla hennes grejer. Insåg att jag inte skulle klara av det efter att hon var borta. Det gav mig också nått att göra. Städade transporten och mockade klart hagen. 
När jag kom hem sov jag igen, och väntade på att kvällen och det slutgiltiga farvälet skulle komma. 
Jag kan inte med ord beskriva kvällen när vi tog farväl. Orden räcker inte till och smärtan är för stor för att det ska vara värt att ens försöka.

Fredag: låg kvar i sängen. Väntade på smset från Titti som skulle bekräfta att allt var över. Att det oåterkalleliga var gjort.
Vankade av och an. När smset väl kom grät jag knappt några tårar.
Mamma kom och hämtade mig och vi åkte till mormors grav, till tapetaffären för att hämta resten av tapeten och åt lunch i stan. Sen var jag helt slut och fick skjuts hem så jag kunde sova tills Mathias kom hem. Vi tapetserade klart hela väggen under kvällen. Tomheten och sorgen, smärtan, har gjort att jag knappt minns nåt av dagen.

Lördag och söndag: förberedde inför måndagens fotografering. Hålla sig sysselsatt för att undvika den panikartade sorgen och tomheten.

Måndag: tillbaka på jobbet. Första dagen på vad som ska komma att bli en lång väg tillbaka till glädje och lust. 

Vasara mitt älskade hjärta; vad ska jag ta mig till utan dig?

No comments:

Post a Comment