Kebnekaise

I torsdags tog jag och Sven nattåget 22:40 från Stockholms central, med destination Boden. Från Boden skulle vi byta till till tåg Kiruna och därifrån bussen till nikkaloukta. 
Min reseförbannelse svek inte denna gång heller. 
När vi vaknade på morgonen var tåget 70 min sent pga en brand i Gävle, och vi skulle därmed missa vårt byte. Detta visade sig vara det mindre problemet när vi fick veta att det fanns en nedriven kontaktledning vilket innebar att inga tåg alls kunde åka mellan Boden och Kiruna. Ersättningsbuss sattes in. När vi klev på bussen var vi 1,5 h försenade.


Äntligen framme i Kiruna påbörjades bussfärden till nikkaloukta. En otroligt vacker resa på en timme då vi fick en försmak på vackra berg och vida vyer. Vi anlände till nikkaloukta ca 3,5 timmar försenade. Detta innebar att de ca 7 timmars vandring vi hade framför oss för att nå fjällstationen skulle göra att vi kom fram klockan 03 på natten. Det hade vi inte tid med eftersom vi behövde sova lite också innan vi skulle bestiga berget följande dag...





Så vad gör man, om inte sätter full fart framåt. Över stock och sten, kärr och sumpmark, med 15 kilo på ryggen, 600 meters stigning över 2 mil. Vi gjorde vandringen på fenomenala 5 timmar varav 1 timme var matrast. Respekt.
Detta gjorde att vi kom fram kl 01 på natten. Den sista timmen med pannlamporna tända eftersom det blev så mörkt att vi inte såg något alls förutom det som var i lampans direkta ljus. In på receptionen, hitta nyckeln som var framlagd, ut igen och försöka hitta rätt stuga. Våra knän och ben var redan vid det här laget riktigt ömma och trötta.
Lamporna släcktes vid 02 i gudomligt sköna sängar.

Upp kl 08 för att äta frukost. Trötta i benen. Fjällstationen var fantastiskt mysig och trevlig och låg så vackert i en dal att man knappt trodde sina ögon. Efter frukost, ompackning av ryggsäckar och övriga förberedelser var vi redo. Kl 11 kom vi iväg och påbörjade vår vandring upp mot kebnes topp. Planen var att komma iväg kl 08-09 då det tar ca 12 h att bestiga berget och gå ner igen. Men vi behövde sova och kommer därför iväg alldeles för sent.




Det är väldigt svårt att beskriva de följande 14 timmarna. Till att börja med var det så ofattbart vackert att man tappade andan. För det andra var det oerhört jobbigt.


Den första delen av västra leden som den  heter, går längst dalen i ca 1,5 timme. Sedan vikar man av till höger och påbörjar klättringen uppåt. Det är en konstant brant lutning i ca 3 timmar innan man når toppen på ett annan berg och går ner i kaffedalen, en mycket brand nedstigning ca 45 minuter innan man återigen klättrar uppåt, denna gång på kebnekaise i hög person. Stigningen är så brant att man på många platser måste använda händerna för att dra sig upp, det går alltså inte att bara gå uppför.






När vi nådde kaffedalen var vi så trötta och hade så ont i kroppen! Denna slutliga stigning uppför kebne pågår sen i ca 1,5 h innan man slutligen når det underbara man slitit ihjäl sig för; sydtoppen. 
Det var här jag hade det som jobbigast på ditvägen. När vi nådde toppstugan trodde jag vi var framme. Men ack nej, det var 40 min stigning kvar. När jag väl såg den riktiga toppen gick jag på ren ilska, typ som frodo när han springer sista biten upp för Mount doom, om han varit arg. När jag nådde toppen kunde jag knappt ta in att jag klarade det och kände bara en reserverad glädje. Det mesta jag kände var smärtan i knän, höfter, lår, fötter och axlar. Och jag tänkte "herregud hur ska jag ta mig tillbaka ner igen". Vi åt lite mat och tog lite bilder och började röra oss neråt.




För mig var första timmen på nervägen mot kaffedalen skön, för det var andra muskler som gick jobba. Dock var det läskigt för marken är otroligt lös och stenar man kliver på rasar neråt och man själv med dem. Så försiktighet är prioritet 1. När vi kom ner i kaffedalen så började solen gå ner. Oroväckande med tanke på hur svår vägen tillbaka är, och att vi var de absolut sista vandrarna, ingen var bakom oss eftersom vi gått så sent på förmiddagen. Vi såg dock två figurer på väg upp för kaffedalen framför oss som rörde sig mycket långsamt och vår första tanke var att någon av den var skadad. Vi kämpade oss upp, med betoning på kämpade eftersom denna klättring var den brantaste på hela alltet, och med tanke på att man varit igång i 9 timmar skakade benen och varje rörelse skar av smärta. Vi nådde de två figurerna som visade sig vara en mamma och hennes 8 åriga son som hade fått slut på energi. Så de fick min sista chokladkaka så sonen skulle orka sista biten. Med oroligt hjärta lämnade vi den sedan bakom oss



De sista 5 timmarna på vandringen skulle egentligen bara tagit 3, om det inte varit för att Mörkret kom. Notera Mörkret med stort M. Sammanfattningsvis kan man säga att det var rent livsfarligt och mycket svårt, och att jag på riktigt höll på att dö när en stor sten jag klev på gav vika och föll ner 40 meter i stupet, och jag följde efter. Lyckades hålla mig fast på kanten med vänster skinka och Sven fick springa fram och dra upp mig. Sen satt vi helt i chock och hyperventilerade i 10 minuter innan vi kunde gå vidare. 

Att hitta leden (utmärkt med röda prickar på stenar längst vägen) var inte heller lätt i mörkret. Inte heller att korsa de sista 6 forsarna utan att halka på de blöta stenarna. Vi gick ca 10 minuter i taget innan vi behövde vila för vi hade så sjukt ont i knän och fötter efter all stötdämpning de fått utstå på nedvägen.

När vi kom hem var kl 01 och vi hade därmed utsatt våra kroppar för extremt arbete i 14 h. Och vi klarade det. Vi tog oss till toppen!!!!! De flesta vänder - vi gjorde det. Så sjukt stolta. 
Vi gick och lade oss och sov till kl 16 dagen efter, och kunde knappt röra oss för kropparna gjorde så ont. Var det värt det? JA. Så sjukt coolt och vackert och roligt. Och känslan av att vi klarade det.

På kvällen åt vi trerätters middag på fjällstationen. Till förrätt ett buffébord med sill, lax och ren. Till varmrätt lamm och till efterrätt lingon.



Måndagen var resdag, men ett mycket coolt inslag. Helikopter! Vi åkte från fjällstationen till nikkaloukta och det var första gången för mig i helikopter. Det var så awesome att jag vill ta helikoptercert.
Så vackert! Och så skönt för de trötta och ömma lederna. 


Vi tog återigen nattåget hem och anlände i Stockholm 06:30 tisdag morgon. Jag gick direkt till jobbet. Hard core!

No comments:

Post a Comment