Sy-Ulla

På tunnelbanan. Damen med slående vitt hår, runt ansikte och sådär lite tant-tjock som en typisk 50plusare. Något med hennes fluffiga page gjorde att mina tankar efter 0,5 sekunder hamnade på Ulla. Och ett stick i magen av nostalgi och saknad.

Jag tänker på Ulla till och från. Kanske beror det idag på att jag har pms, kanske något annat.

Jag minns alla de otaliga timmar jag spenderade med Ulla, Sy-Ulla. När mamma var i stallet. Hur hon nästan var mer min mormor än min riktiga mormor.

Jag minns hur hon gav mig knappar från de många knapprören hon hade på väggen ovanför symaskinerna. Jag vet inte vad som hände med den stora mängd knappar kah måste ha ackumulerat, men jag kan tänka mig att mamma gav tillbaka dem till Ulla, i smyg. I vilket fall märkte jag aldrig hit knapparna försvann. Kanske var jag mer intresserad av glädjen jag kände när jag fick välja dem.

Jag minns den höga stolen vid tygbordet som jag redan då var lång nog att kunna klättra upp på.

Jag minns när jag som gymnasieelev, utförande mitt projektarbete att sy en klädkollektion, återvände till Ulla för hjälp. Hur vi på luncherna satte oss ned tillsammans med en av hennes vänner och spådde i tarotkort. Hur Ulla på något sätt visste saker.

Jag minns när mamma berättade hur Ulla kommit ut till huset i Malsta. Hur hon sett det jag alltid vetat fanns i huset.

Jag minns att Ulla skickade kort på min födelsedag varje år, oavsett hur länge sedan vi setts.

Jag minns när mamma ringde och berättade att Ulla dött.

Jag önskar jag insett tidigare hur mycket Ulla betytt.

Comments