Linnéa Nordlund: April 2017

Fantomen på Operan

Ny favoritmusikal, fantomen på operan.

Vilken musik! Klanderfritt framfört på Cirkus, enastående artister, grym scen, ljus och ljud... perfektion.

Arbeta deltid

Jag har tagit ett stort livsbeslut om att gå ner i arbetstid till 85%.

Det känns som helt rätt beslut och jag är stolt över mig själv som vågade göra det som är rätt för mig, och oerhört tacksam för mina chefers förståelse och stöd.

Från den 1:a juni kommer detta gälla, och tanken är att kunna fokusera på saker som ger mig glädje och energi, att leva helt enkelt.

In Omnia Paratus

Vecka 4

Torsdag:
Vila

Fredag:
Sprang 8 kilometer i 1 km intervaller

Lördag:

Vila

Söndag:

Sprang 8 kilometer i 1 km intervaller

Måndag:

Vila

Tisdag:

Sprang i 6 km i 1,5 km intervaller.

Onsdag:
Vila

Inventering

Idag tog vi upp alla mina hästgrejer från källaren för att göra en inventering över vad jag har och vad jag behöver köpa.

Då jag gav bort i princip allt var det inte mycket att lista, men likväl har det nog besparat mig en peng.

Jag och Vanja ska till Ullared under Kristi himmelsfärd och min förhoppning är att kunna handla mycket bra där och då, och köpa resterande grejer på hemmaplan. Sedan kommer den sista inhandlingen behöva göras när jag vet vilken häst jag har och vilken storlek den har på allt. Har ingen aning om vad som finns på Ullared, vet bara att det varierar från dag till dag vad de har fått in, så hoppas turen är på min sida, och att de inte bara säljer täcken som jag ändå inte kan köpa än.

Det sved i hjärtat när jag hittade lite hårtussar från Vasara i ryktlådan, och jag satt en stund och höll de i handel och borrade ner näsan i det. Herregud min älskade häst, vad jag saknar dig.

Another one bites the dust

Ännu ett mål är uppfyllt! Jag har under våren tagit pianolektioner, och är ärligt talat förbluffad över hur mycket jag lärt mig!

Ska låna Daves systers pianoböcker om hon har dem kvar, och fortsätta jobba på på egen hand.

Det har varit otroligt roligt, och nu vill jag helst köpa ett bättre piano för att ersätta mitt keyboard, men sådana onödiga utgifter är det inte läge för nu när det sparas till häst och en månad ska spenderas i Australien och Nya Zeeland.

8. Learn to play the guitar or the piano.

Piano course spring 2017. I can read and play two-handed!

Vecka 3

Torsdag:
En hopplektion

Fredag:
En hopplektion och en fälttävlanstävling

Lördag:

En hopplektion och en hopptävling

Söndag:

Vila - hemresa

Måndag:

Vila - sjukt trött i kroppen

Tisdag:

Vila - sjukt trött i kroppen

Onsdag:

Sprang hem från jobbet, 5 km, i 1 kilometers intervaller.

40 things before 40

[UNDER CONSTRUCTION]

In September I'm turning 30, and hence I will need a new list of achievements for the next milestone; 40.

Even thinking of that number gives me the shakes.

Anyway, prepared as always, here is my understanding construction 40-before-40 list.

1. Eat at Quay.

2. Eat at the Fat Duck.

3. Hike up another mountain.

4. Record a song in a studio.

5. Grow a plant from seed to fully in bloom.

6. Go on a cruise onboard a luxury ship.

7. Read all the books in my bookshelf.

8. Visit Ullared and experience the chaos.

9. Visit Galapagos.

10. Attend a masquerade.

11. Get a divers certificate.

12. Buy a VR system.

13. Pay off my student loan.

14. Try one of those fish peducures where they eat the dead skin of your feet.

15. Visit Kokpunkten in Västerås.

16.

Irland dag 4 - söndag 16:e april

En av de anställda ryttarna på centret hade firat sin födelsedag på lördagskvällen, så stallet var ovanligt lugnt och tyst på morgonen. Vi var ditbjudna, men hade varit alldeles för trötta.

Malin och Kajsa hade köpt till en extra leltion på morgonen, men mitt flyg gick en tid som gjorde att jag behövde ta det första av de endast 5 tåg som gick idag och därmed hann hann jag inte rida. Kanske lika bra med tanke på att jag knappt kan röra mig? Nej, enbart pissigt för jag vill också haha.

Jag spenderade morgonen med att gå runt och ta farväl av hela området, alla hästarna och alla människor, och hade riktig ångest över att behöva åka hem. Herregud vad jag älskar det här stället, jag skulle kunna stanna i flera månader.

Klockan 10:30 körde loclan mig till tågstationen, och min långa resa hemåt påbörjades.

Kom till flygplatsen i Dublin runt 13:30 med en taxi från tåget, och 16:00 lyfte vi mot Manchester i ett litet propellerflygplan. I Manchester kunde jag åka vidare 18:30 och landade på Arlanda 22:05, 20 minuter försenade.

Det blev flygbussen till centralen och därifrån tbana hem till Dave och tjejerna.

Den här resan har varit allt och lite till. Jag måste tillbaka. Jag måste få vara med hästar nu, jag står inte ut att vara borta från dem mer.

När jag stod med socks och sa hejdå, strök honom över kinderna och pussade honom på mulen, andades in hans andetag, då var min själ hemma.

Irland dag 3 - lördag 16:e april

Hela min kropp gör ont. Och jag ÄLSKAR det. Har tänkt på gårdagen hela natten och känner mig så stolt över att jag vågade, så tacksam för att jag fick rida Socks, denna fantastiska hunter-häst som gav mig den bästa introduktionen till fälttävlan jag någonsin kunnat önska mig.

Idag var det hopptävling och återigen fylldes centret av ett par hundra ekipage.

Innan det var tävlingsdags så hann vi inte ens rida en lektion, utan det var direkt ut och sadla och tränsa efter frukost. Jag hade dessutom fått ett hästbyte, en gammal champion som heter John. Här kom nerverna direkt igen, och denna gång var det för att jag inte ens skulle kunna lära känna hästen innan tävlingen, mer än på uppvärmningen.

I boxen var John väldigt trevliig och gosig, vi hade det mysigt och jag tog tid på mig att rykta och prata med honom. Sedan bar det av direkt till framridningen och vi började värma upp.

John hade gått stora klassen fälttävlan igår så han var rätt stel och trött i bakbenen, så vi fick ett par stopp under framhoppningen. Richard gick och hämtade ett spö, och det gjorde stor skillnad.

Problemet var bara att när vi väl kom in på banan blev John väldigt glad och extreeeemt stark, inte minst känning av trötthet och stelhet där inte.... Så min och Richards plan vi lagt upp under framhoppningen, dvs att jag skulle rida på ordentligt och med mycket energi, fick revideras efter ca en halv sekund. Det var jobbigt för mig för allt jag ställt in mig på mentalt under uppvärmningen kastades omkull. Istället fick jag stå upp nästan hela banan och hålla tillbaka och försöka komma på bra avsprångspunkter så vi i flygande fart kunde ta oss över.

Felfria var vi i grundomgången, och det var omhoppning direkt. Här blev det tokigt, George som var på banan ropade nåt i stil med "only one more obstacle now!" Och jag trodde jag gjort nåt fel utan att märka det, och behövde avsluta. Så jag saktade av, varpå Richard börjar skrika "Rid! Rid! Där! Nr 11!!" Och jag sa "men... George sa jag skulle stoppa?" Och så utbröt förvirring och det visade sig att George menat nåt annat, oklart vad, och jag behövde därmed köra om halva omhoppningen. Den blev iaf felfri, så vi klarade oss igenom med dubbla nollor, men jag kände mig som världens idiot och sämsta ryttare ever.

Ganska nedstämd fick jag iaf min rosett, men jag tyckte inte jag förtjänade den så jag gick inte ens för att ta emot den, men de tvingade in mig så jag fick snällt snälla mig på prisutdelningen.

Ganska sänkt och med krackelerat självförtroende gick vi och åt lunch, Kajsa och Malin hade gjort fantastiska rundor och kom 1a och 3a i sin klass, riktigt bra jobbat!! Tyvärr fick detta mig att känna mig ännu mer som en idiot, så passet efter lunch blev ganska färgat av att jag kände mig dålig och hopplös. Den mentala biten har alltid varit min svagaste punkt, om jag vinner tre grejer och förlorar en, är det enda jag minns det jag förlorade och tror på allvar att jag är sämst i världen och alla skäms å mina vägnar. Detta är något jag verkligen behöver jobba på.

På eftermiddagen innan resans sista lektion var det visning av hingstar och köpare från hela världen hade samlats. Jag stod och tittade på, när plötsligt ett barn kom springandes och sa att en hund tillhörandes en av VIP gästerna hade rymt. *Super Hero mode, activate!" Jag sa att självklart ska vi gå och hitta hunden, och så begav vi oss ut på hundjakt, en liten chihuahua med bjällra runt halsen som struntade i allt och alla och bara busade. Till sist lyckades vi få den instängd i ett hörn och jag kunde plocka upp den, och så tog vi in den igen, innan ägaren märkte att den ens varit borta.

Sedan var det dags för den sista lektionen, och vi tränade på anridningen mot hinder. Richard är nog min nya idol, han har ett otroligt klokt tankesätt, och förklarar så bra och tydligt, och herregud vad man lär sig! Hans filosofi är att anridningen börjar så fort du landar i det tidigare språnget, och innan det första språnget är taget, måste du ha bett hästen om vad du vill, man kan inte rida 2-3 språng innan man frågar. Det är ju 100% sant, men ack så svårt. Jag red Bob igen då John skulle åka hem till sin ägare, och Bob är ju otroligt tung, så jag fick driva på och rida framåt nåt enormt, även när jag skulle be om väldigt kort galopp i landningen.

Herregud vad jag inte vill att den här resan ska ta slut.

Irland dag 2 - fredag 14:e april

När jag vaknade på morgonen hade jag frusit och svettats om vartannat hela natten. Rummet är riktigt kallt och sängen är sådär isigt fuktig så att jag vaknar med ett ryck av chock när jag rör mig och råkar placera benen någonstans där jag inte för tillfället värmt upp det. Så jag låg i en liten boll istället under täcke och överkast och svettades.

Men, sömnen hade onekligen gjort underverk. Jag har nog sovit ca tio timmar, vilket var extremt välbehövligt efter gårdagens långa resa.

Morgonens lektion innebar ett hästbyte för mig, jag fick byta Bob mot Socks eftersom det skulle bli Socks jag skulle tävla med. Socks ser ut som Bob 2, båda är svarta Welsh cobs i samma storlek (stora nog för att mina långa ben ska hamna i ett normalt läge med skänkeln.) Båda har bläs och enormt hovskägg. Skillnaden är att Socks har 4 vita strumpor, och Bob bara två (jag anar uppkomsten av namnet Socks!) Och att Bob har större bläs.

Socks var riktigt, riktigt tung att rida, dubbelt mot Bob under uppvärmningen. Richard sa att Socks brukar få gå dressyr med de rädda barnen för han är så chill, men att så fort man ställer fram hinder måste man sätta upp nån som vet vad de håller på med, och så skrattade han oroväckande. Och det är då jag? Frågade jag. Japp, det är du. Sa han. Självförtroende-boozt!

Och mycket riktigt, så fort vi började jobba med hindren blev det stor skillnad på Socks, han blev stark, hetsig och exalterad, ju högre hinder, desto mer. Men det gick bra, jag kan hålla starka hästar.

När lektionen var slut frågade jag nervöst om Rickard verkligen trodde jag skulle klara banan, jag har aldrig ridit såna hinder och vill helst varken bryta nacken eller dö.

Då såg Richard allvarlig ut och sa "Once you get on to that field, he will transform. He used to be a Hunter horse, and he will be very strong, eager and not at all the calm horse that you've experienced in here today. But - you are tall enough to sit up straight on him, strong enough to hold him, and your balance is good enough to stay on him. You'll be fine. You will be fine.

Vi gick banan en gång till medans den högsta klassen startade, och nerverna ökade. Gräset var blött, hästarna obroddade, hindren höga... Men nu kändes det iaf som att jag hade någorlunda kolla på banan.

Vi såg den första klassen innan vi gick tillbaka till huset för att äta lunch.

Efter lunchen följde en hemsk och plågsam Väntan. Vi trodde vi skulle starta runt 14-15, men oväder drog in, väldigt många skulle tävla i klasserna före vår, och klockan drog sig framåt halv 5 innan vi fick börja rida.

Socks hade redan tävlat i den höga klassen tillsammans med Richard, och när jag kom tillbaka från lunchen gick de precis i mål. Jag gjorde sällskap med dem tillbaka till stallet för att höra hur Socks hade känts, och Richard sa att han varit stark men styrbar, men att de hade fått ett stopp på vattnet. Det var dock Richards fel som hade kommit in på fel vinkel, så han sa att jag kunde vara lugn.

Sedan stannade jag med Socks resten av klasserna, tog hand om honom åt Richard som behövde springa och hjälpa andra som red, och sedan ryktade jag och bara väntande med skräck i magen. Regnet blev till storm, och jag undrade hur blött och halt gräset skulle bli.

Efter en evighet så kunde vi äntligen sadla och tränsa och gå upp till arenan. Vi skrittade fram på parkeringen innan vi blev insläppta till framridningen, där jag bara hoppade ett kryss två gånger och en oxer en gång, och joggade lätt för att spara på Socks som ju redan varit varm och bara behövde återvärmas.

Sen var det dags. Nummerlappen på magen, GoPro på hjälmen och hjärtat i halsgropen.

Tyvärr lade GoPron av efter två sekunder, så måste nog lämna in den på lagning.... Och det känns pissigt, för är det nåt jag skulle vilja ha på film från det här året är det denna ritt!

Vi flög fram, Socks kraft dundrade under mig, vi hade bra kommunikation, ibland visste han bättre och då körde vi på det, och ibland visste jag bättre och då körde vi på det. Jag kände mig så trygg med honom, även om det här nog är det 'läskigaste' jag någonsin gjort på hästryggen. Vi hoppade trappor i sandbankar, vattenhinder, däck, nedhop från platåer i nerförsbacke, massa stockar... Herregud vilken adrenalinkick. Tur jag sprungit mycket innan, för herrejösses vad det tog på kondisen.

Jag kramade, pussades och klappade på Socks när vi kom i mål, båda var så glada! Och Richard ropade "wow that was fast!" och var väldigt nöjd med oss.

Jag trodde jag skulle dö innan, och hade istället en helt magisk ritt i enorm hastighet. Och felfria blev vi också!

Vi gick och skrittade av hästarna och tog sedan hem dem till stallet igen och tog hand om dem, sedan fick vi bege oss upp till sekretariatet för att kontrollera resultatlistan. Och jag trodde knappt mina öron när de ropade upp mitt namn på andra plats, herregud vad stolt jag kände, och känner, mig. Inte bara vågade jag ge mig av till Irland till ett professionellt ridcenter själv, inte bara vågade jag acceptera att tävla en häst jag suttit på i 40 minuter innan start, i en gren jag aldrig ridit. Jag vågade dessutom ge det mitt allt, kämpa allt jag kunde, och lyckas ta det i mål.

Jag flög på moln resten av kvällen, vilken innehöll middag och sedan mys framför brasan innan vi totalt däckade runt halv 9, extremt lång och tuff dag, och en av de bästa någonsin.

Irland dag 1 - torsdag 13:e april

Herregud. Jag har redan lärt mig mer på några timmar än på evigheter. Vilket ställe. Vilken tränare. HERREGUD får man ta med sig honom hem eller!

Det har varit en väldigt lång dag, och jag vet knappt vad jag heter eller var jag är längre.

Kl 04:20 ringde klockan, och min resa mot Irland började.

Jag tog tbanan till centralen och hoppade på flygbussen till Arlanda, där mitt plan lyfte 07:25.

En mellanlandning i Köpenhamn, och sedan bar det av mot Dublin.

När vi landade kl 12 var jag redan trött, på resande fot nästan 6 h, och nervös. Här startade dock dagens drama.... Vi landade i tid, men sen var bagaget sent, så det var väldigt bråttom när jag hoppade in i taxin. Jag hade haft ont om tid till tåget redan om bagaget kommit som planerat, men nu var det svettigt. Världens trevligaste förare kör bilen, och genom att köra i bussfilen hela vägen kommer vi fram till stationen tio minuter innan tåget går. Hurra! Det är ju bara den lilla detaljen... Det går inte att betala med kort, bara cach. Så... Jag får jogga runt i 7 minuter på gatorna och leta efter en automat, den jag hittar är trasig, och man får inte ta ut extra pengar vid köp.... Till slut kommer en tjej springande och säger att det finns en längre fram inne i en butik, den funkar. Får gå före i kön för att hinna. Springer sedan tillbaka till föraren, som snällt sprungit runt han med för att hjälpa till. Får betala min resa som kostade 22€ med min 50 € sedel, inte tid för växel och han förtjänade tusan lite extra haha... Hann preciiiiiis till tåget springandes med väskan släpandes, och på det överfulla tåget blev jag ståendes bland bagaget, svettas som en galning, det rann på ryggen och i pannan, men jag var iaf på väg enligt tidsplanen. Det fanns en ledigt plats i hela tåget, men där satt en dam som var "allergisk mot el" så hon lät ingen sitta bredvid...

Även tåget blev försenat, vi blev stående 20 minuter vid en stationen för att vänta på ett mötande tåg innan vi kunde tuffa vidare, men till slut så rullade vi in på Mullingars tågstation, där jag blev mött av Loclan som körde mig till gården.

Vi kom fram runt tre, vilket innebar att jag hade ungefär en timme innan första ridpasset som skulle vara vid fyra. Jag hade precis lämnat väska inne på mitt rum, som jag älskar, när Teresa kom och hämtade mig och stoppade i mig en gigantisk portion mat.

Nu fick jag även träffa de övriga som kommer vara här med mig denna helg, två andra svenskar som heter Malin och Kajsa och är mor och dotter. Så underbara människor, kunde inte blivit bättre.

Så var det dags för den första lektionen, som var inne i ridhuset. Vi fick träffa vår tränare, som heter Richard, och prata med honom om vilken typ av hästar vi föredrar, vår erfarenhet osv. Jag blev tilldelad Bob, en enorm Irish cob som man bara vill pussa.

Richard ville kolla vilken nivå vi låg på, så vi började med att värma upp hästarna i alla gångarter innan vi först hoppade enkelhinder, och sedan en minibana på 4 hinder. Vi hoppade inte högre än 80-90 vilket var perfekt för mig som inte hoppat på två år.

Det gick bra! Bob var väldigt tung att rida men trevlig och stabil, precis vad jag behövde. Och det var underbart att få hoppa igen, och känna att det allra mesta satt kvar i själen och bara funkade.

Efter lektion gick vi tillbaka till huset och vilade en stund, jag löste korsord, innan det var dags för middag.

Det är internationella tävlingar här varje helg, ibland flera dagar. Så, idag skulle vi rida direkt på morgonen, för det skulle vara en internationell fälttävlanstävling. Efter middagen kom Richard upp för att prata med oss om morgonen. Han ville att vi alla skulle ställa upp i just den tävlingen, som inbjudna av den arrangerade klubben, och sa att vi redan nu borde ge oss ut och gå banan för att veta vad som skulle möta oss. Jag har aldrig ridit en fälttävlansbana, eller ens hoppat 90% av den typen av hinder som vi skulle möta. Nervöst? Det är korrekt.

Alltså begav vi oss direkt ut på terrängbanan, där jag redan vid andra hindret kände oro, jag har aldrig hoppat sandbankar förut, och detta var en dubbel. Den långa banan innehöll hinder jag inte ens förstod hur det var möjligt att ta sig över, men det var I de högsta klasserna. I min klass fattade jag att det var möjligt men herrejösses vad nervös jag var över en del av dem, de såg ut som monster! Banan sjönk sakteligen in i minnet iaf.

Alla var ganska trötta när vi kom tillbaka till huset, men jag var nästan död. 11 timmars resande och lite kaos, plus ett ridpass, plus två varv runt fälttävlansbanan, med tillhörande skräck, gjorde att jag behövde gå och däcka direkt. Kände mig så trött att jag nästan var gråtfärdig, så när jag kröp ner under täcket tog det inte lång tid innan jag var i drömmarnas land. Dock hann jag mentalt gå igenom banan ett par varv, och inse att det fanns lite svarta hål i den.

Vecka 2

Torsdag:
Sprang 7,5 km i 0,5 km intervaller.

Fredag:
Cyklade till jobbet, 0,5 mil.

Lördag:

75 min hatha-yoga

9 km powerwalk

Söndag:

Vila

Måndag:

Sprang hem från jobbet (6,5 km i 0,5 km intervaller) med ryggsäck, total sträcka uppförsbacke: 448 meter.

Tisdag:

Vila, Brynolf och Ljung.

Onsdag:

Sprang 6,5 kilometer i 1 km intervaller.

Hokus Pokus motherfuckers!

Äntligen fick jag se mina idoler, Brynolf och Ljung, live på Cirkus!

Elli 22 år!

Finaste Ellinor har nu fyllt 22 år, och det firades förra helgen med crocket, thaisoppa, chokladtårta, galna spel, twister, jacuzzibad, och framför allt; enorma mängder skratt och glädje.

Tack fina vännen för en underbar kväll!