Irland dag 1 - torsdag 13:e april

Herregud. Jag har redan lärt mig mer på några timmar än på evigheter. Vilket ställe. Vilken tränare. HERREGUD får man ta med sig honom hem eller!

Det har varit en väldigt lång dag, och jag vet knappt vad jag heter eller var jag är längre.

Kl 04:20 ringde klockan, och min resa mot Irland började.


Jag tog tbanan till centralen och hoppade på flygbussen till Arlanda, där mitt plan lyfte 07:25.
En mellanlandning i Köpenhamn, och sedan bar det av mot Dublin.


När vi landade kl 12 var jag redan trött, på resande fot nästan 6 h, och nervös. Här startade dock dagens drama.... Vi landade i tid, men sen var bagaget sent, så det var väldigt bråttom när jag hoppade in i taxin. Jag hade haft ont om tid till tåget redan om bagaget kommit som planerat, men nu var det svettigt. Världens trevligaste förare kör bilen, och genom att köra i bussfilen hela vägen kommer vi fram till stationen tio minuter innan tåget går. Hurra! Det är ju bara den lilla detaljen... Det går inte att betala med kort, bara cach. Så... Jag får jogga runt i 7 minuter på gatorna och leta efter en automat, den jag hittar är trasig, och man får inte ta ut extra pengar vid köp.... Till slut kommer en tjej springande och säger att det finns en längre fram inne i en butik, den funkar. Får gå före i kön för att hinna. Springer sedan tillbaka till föraren, som snällt sprungit runt han med för att hjälpa till. Får betala min resa som kostade 22€ med min 50 € sedel, inte tid för växel och han förtjänade tusan lite extra haha... Hann preciiiiiis till tåget springandes med väskan släpandes, och på det överfulla tåget blev jag ståendes bland bagaget, svettas som en galning, det rann på ryggen och i pannan, men jag var iaf på väg enligt tidsplanen. Det fanns en ledigt plats i hela tåget, men där satt en dam som var "allergisk mot el" så hon lät ingen sitta bredvid...

Även tåget blev försenat, vi blev stående 20 minuter vid en stationen för att vänta på ett mötande tåg innan vi kunde tuffa vidare, men till slut så rullade vi in på Mullingars tågstation, där jag blev mött av Loclan som körde mig till gården.


Vi kom fram runt tre, vilket innebar att jag hade ungefär en timme innan första ridpasset som skulle vara vid fyra. Jag hade precis lämnat väska inne på mitt rum, som jag älskar, när Teresa kom och hämtade mig och stoppade i mig en gigantisk portion mat.

Nu fick jag även träffa de övriga som kommer vara här med mig denna helg, två andra svenskar som heter Malin och Kajsa och är mor och dotter. Så underbara människor, kunde inte blivit bättre.



Så var det dags för den första lektionen, som var inne i ridhuset. Vi fick träffa vår tränare, som heter Richard, och prata med honom om vilken typ av hästar vi föredrar, vår erfarenhet osv. Jag blev tilldelad Bob, en enorm Irish cob som man bara vill pussa.


Richard ville kolla vilken nivå vi låg på, så vi började med att värma upp hästarna i alla gångarter innan vi först hoppade enkelhinder, och sedan en minibana på 4 hinder. Vi hoppade inte högre än 80-90 vilket var perfekt för mig som inte hoppat på två år.

Det gick bra! Bob var väldigt tung att rida men trevlig och stabil, precis vad jag behövde. Och det var underbart att få hoppa igen, och känna att det allra mesta satt kvar i själen och bara funkade.


Efter lektion gick vi tillbaka till huset och vilade en stund, jag löste korsord​, innan det var dags för middag.


Det är internationella tävlingar här varje helg, ibland flera dagar. Så, idag skulle vi rida direkt på morgonen, för det skulle vara en internationell fälttävlanstävling. Efter middagen kom Richard upp för att prata med oss om morgonen. Han ville att vi alla skulle ställa upp i just den tävlingen, som inbjudna av den arrangerade klubben, och sa att vi redan nu borde ge oss ut och gå banan för att veta vad som skulle möta oss. Jag har aldrig ridit en fälttävlansbana, eller ens hoppat 90% av den typen av hinder som vi skulle möta. Nervöst? Det är korrekt.

Alltså begav vi oss direkt ut på terrängbanan, där jag redan vid andra hindret kände oro, jag har aldrig hoppat sandbankar förut, och detta var en dubbel. Den långa banan innehöll hinder jag inte ens förstod hur det var möjligt att ta sig över, men det var I de högsta klasserna. I min klass fattade jag att det var möjligt men herrejösses vad nervös jag var över en del av dem, de såg ut som monster! Banan sjönk sakteligen in i minnet iaf.


Alla var ganska trötta när vi kom tillbaka till huset, men jag var nästan död. 11 timmars resande och lite kaos, plus ett ridpass, plus två varv runt fälttävlansbanan, med tillhörande skräck, gjorde att jag behövde gå och däcka direkt. Kände mig så trött att jag nästan var gråtfärdig, så när jag kröp ner under täcket tog det inte lång tid innan jag var i drömmarnas land. Dock hann jag mentalt gå igenom banan ett par varv, och inse att det fanns lite svarta hål i den.




Comments