Irland dag 2 - fredag 14:e april


När jag vaknade på morgonen hade jag frusit och svettats om vartannat hela natten. Rummet är riktigt kallt och sängen är sådär isigt fuktig så att jag vaknar med ett ryck av chock när jag rör mig och råkar placera benen någonstans där jag inte för tillfället värmt upp det. Så jag låg i en liten boll istället under täcke och överkast och svettades.

Men, sömnen hade onekligen gjort underverk. Jag har nog sovit ca tio timmar, vilket var extremt välbehövligt efter gårdagens långa resa.

Morgonens lektion innebar ett hästbyte för mig, jag fick byta Bob mot Socks eftersom det skulle bli Socks jag skulle tävla med. Socks ser ut som Bob 2, båda är svarta Welsh cobs i samma storlek (stora nog för att mina långa ben ska hamna i ett normalt läge med skänkeln.) Båda har bläs och enormt hovskägg. Skillnaden är att Socks har 4 vita strumpor, och Bob bara två (jag anar uppkomsten av namnet Socks!) Och att Bob har större bläs.


Socks var riktigt, riktigt tung att rida, dubbelt mot Bob under uppvärmningen. Richard sa att Socks brukar få gå dressyr med de rädda barnen för han är så chill, men att så fort man ställer fram hinder måste man sätta upp nån som vet vad de håller på med, och så skrattade han oroväckande. Och det är då jag? Frågade jag. Japp, det är du. Sa han. Självförtroende-boozt!

Och mycket riktigt, så fort vi började jobba med hindren blev det stor skillnad på Socks, han blev stark, hetsig och exalterad, ju högre hinder, desto mer. Men det gick bra, jag kan hålla starka hästar.

När lektionen var slut frågade jag nervöst om Rickard verkligen trodde jag skulle klara banan, jag har aldrig ridit såna hinder och vill helst varken bryta nacken eller dö.
Då såg Richard allvarlig ut och sa "Once you get on to that field, he will transform. He used to be a Hunter horse, and he will be very strong, eager and not at all the calm horse that you've experienced in here today. But - you are tall enough to sit up straight on him, strong enough to hold him, and your balance is good enough to stay on him. You'll be fine. You will be fine.


Vi gick banan en gång till medans den högsta klassen startade, och nerverna ökade. Gräset var blött, hästarna obroddade, hindren höga... Men nu kändes det iaf som att jag hade någorlunda kolla på banan.
Vi såg den första klassen innan vi gick tillbaka till huset för att äta lunch.

Efter lunchen följde en hemsk och plågsam Väntan. Vi trodde vi skulle starta runt 14-15, men oväder drog in, väldigt många skulle tävla i klasserna före vår, och klockan drog sig framåt halv 5 innan vi fick börja rida.

Socks hade redan tävlat i den höga klassen tillsammans med Richard, och när jag kom tillbaka från lunchen gick de precis i mål. Jag gjorde sällskap med dem tillbaka till stallet för att höra hur Socks hade känts, och Richard sa att han varit stark men styrbar, men att de hade fått ett stopp på vattnet. Det var dock Richards fel som hade kommit in på fel vinkel, så han sa att jag kunde vara lugn.


Sedan stannade jag med Socks resten av klasserna, tog hand om honom åt Richard som behövde springa och hjälpa andra som red, och sedan ryktade jag och bara väntande med skräck i magen. Regnet blev till storm, och jag undrade hur blött och halt gräset skulle bli.

Efter en evighet så kunde vi äntligen sadla och tränsa och gå upp till arenan. Vi skrittade fram på parkeringen innan vi blev insläppta till framridningen, där jag bara hoppade ett kryss två gånger och en oxer en gång, och joggade lätt för att spara på Socks som ju redan varit varm och bara behövde återvärmas.


Sen var det dags. Nummerlappen på magen, GoPro på hjälmen och hjärtat i halsgropen.

Tyvärr lade GoPron av efter två sekunder, så måste nog lämna in den på lagning.... Och det känns pissigt, för är det nåt jag skulle vilja ha på film från det här året är det denna ritt!

Vi flög fram, Socks kraft dundrade under mig, vi hade bra kommunikation, ibland visste han bättre och då körde vi på det, och ibland visste jag bättre och då körde vi på det. Jag kände mig så trygg med honom, även om det här nog är det 'läskigaste' jag någonsin gjort på hästryggen. Vi hoppade trappor i sandbankar, vattenhinder, däck, nedhop från platåer i nerförsbacke, massa stockar... Herregud vilken adrenalinkick. Tur jag sprungit mycket innan, för herrejösses vad det tog på kondisen.

Jag kramade, pussades och klappade på Socks när vi kom i mål, båda var så glada! Och Richard ropade "wow that was fast!" och var väldigt nöjd med oss.

Jag trodde jag skulle dö innan, och hade istället en helt magisk ritt i enorm hastighet. Och felfria blev vi också!


Vi gick och skrittade av hästarna och tog sedan hem dem till stallet igen och tog hand om dem, sedan fick vi bege oss upp till sekretariatet för att kontrollera resultatlistan. Och jag trodde knappt mina öron när de ropade upp mitt namn på andra plats, herregud vad stolt jag kände, och känner, mig. Inte bara vågade jag ge mig av till Irland till ett professionellt ridcenter själv, inte bara vågade jag acceptera att tävla en häst jag suttit på i 40 minuter innan start, i en gren jag aldrig ridit. Jag vågade dessutom ge det mitt allt, kämpa allt jag kunde, och lyckas ta det i mål.


Jag flög på moln resten av kvällen, vilken innehöll middag och sedan mys framför brasan innan vi totalt däckade runt halv 9, extremt lång och tuff dag, och en av de bästa någonsin.


No comments:

Post a Comment