Irland dag 3 - lördag 16:e april


Hela min kropp gör ont. Och jag ÄLSKAR det. Har tänkt på gårdagen hela natten och känner mig så stolt över att jag vågade, så tacksam för att jag fick rida Socks, denna fantastiska hunter-häst som gav mig den bästa introduktionen till fälttävlan jag någonsin kunnat önska mig.

Idag var det hopptävling och återigen fylldes centret av ett par hundra ekipage.


Innan det var tävlingsdags så hann vi inte ens rida en lektion, utan det var direkt ut och sadla och tränsa efter frukost. Jag hade dessutom fått ett hästbyte, en gammal champion som heter John. Här kom nerverna direkt igen, och denna gång var det för att jag inte ens skulle kunna lära känna hästen innan tävlingen, mer än på uppvärmningen.


I boxen var John väldigt trevliig och gosig, vi hade det mysigt och jag tog tid på mig att rykta och prata med honom. Sedan bar det av direkt till framridningen och vi började värma upp.
John hade gått stora klassen fälttävlan igår så han var rätt stel och trött i bakbenen, så vi fick ett par stopp under framhoppningen. Richard gick och hämtade ett spö, och det gjorde stor skillnad.

Problemet var bara att när vi väl kom in på banan blev John väldigt glad och extreeeemt stark, inte minst känning av trötthet och stelhet där inte.... Så min och Richards plan vi lagt upp under framhoppningen, dvs att jag skulle rida på ordentligt och med mycket energi, fick revideras efter ca en halv sekund. Det var jobbigt för mig för allt jag ställt in mig på mentalt under uppvärmningen kastades omkull. Istället fick jag stå upp nästan hela banan och hålla tillbaka och försöka komma på bra avsprångspunkter så vi i flygande fart kunde ta oss över.

Felfria var vi i grundomgången, och det var omhoppning direkt. Här blev det tokigt, George som var på banan ropade nåt i stil med "only one more obstacle now!" Och jag trodde jag gjort nåt fel utan att märka det, och behövde avsluta. Så jag saktade av, varpå Richard börjar skrika "Rid! Rid! Där! Nr 11!!" Och jag sa "men... George sa jag skulle stoppa?" Och så utbröt förvirring och det visade sig att George menat nåt annat, oklart vad, och jag behövde därmed köra om halva omhoppningen. Den blev iaf felfri, så vi klarade oss igenom med dubbla nollor, men jag kände mig som världens idiot och sämsta ryttare ever.
Ganska nedstämd fick jag iaf min rosett, men jag tyckte inte jag förtjänade den så jag gick inte ens för att ta emot den, men de tvingade in mig så jag fick snällt snälla mig på prisutdelningen.



Ganska sänkt och med krackelerat självförtroende gick vi och åt lunch, Kajsa och Malin hade gjort fantastiska rundor och kom 1a och 3a i sin klass, riktigt bra jobbat!! Tyvärr fick detta mig att känna mig ännu mer som en idiot, så passet efter lunch blev ganska färgat av att jag kände mig dålig och hopplös. Den mentala biten har alltid varit min svagaste punkt, om jag vinner tre grejer och förlorar en, är det enda jag minns det jag förlorade och tror på allvar att jag är sämst i världen och alla skäms å mina vägnar. Detta är något jag verkligen behöver jobba på.


På eftermiddagen innan resans sista lektion var det visning av hingstar och köpare från hela världen hade samlats. Jag stod och tittade på, när plötsligt ett barn kom springandes och sa att en hund tillhörandes en av VIP gästerna hade rymt. *Super Hero mode, activate!" Jag sa att självklart ska vi gå och hitta hunden, och så begav vi oss ut på hundjakt, en liten chihuahua med bjällra runt halsen som struntade i allt och alla och bara busade. Till sist lyckades vi få den instängd i ett hörn och jag kunde plocka upp den, och så tog vi in den igen, innan ägaren märkte att den ens varit borta.


Sedan var det dags för den sista lektionen, och vi tränade på anridningen mot hinder. Richard är nog min nya idol, han har ett otroligt klokt tankesätt, och förklarar så bra och tydligt, och herregud vad man lär sig! Hans filosofi är att anridningen börjar så fort du landar i det tidigare språnget, och innan det första språnget är taget, måste du ha bett hästen om vad du vill, man kan inte rida 2-3 språng innan man frågar. Det är ju 100% sant, men ack så svårt. Jag red Bob igen då John skulle åka hem till sin ägare, och Bob är ju otroligt tung, så jag fick driva på och rida framåt nåt enormt, även när jag skulle be om väldigt kort galopp i landningen.


Herregud vad jag inte vill att den här resan ska ta slut. 






No comments:

Post a Comment