Idag var sista dagen innan vi åker till Guld kusten och Nya
Zeeland, så vi passade på att packa ihop alla kläder och grejer som vi hade hos
föräldrarna så att vi skulle kunna tvätta och packa en gemensam stor väska
inför de tio dagarna som vi kommer vara borta.
Med två mycket tunga väskor som resultat satte vi oss sedan
i bilen med Ray och åkte till Parramatta för att kolla på en Daves nybyggda
lägenhet för första gången. Området och huset var otroligt fint, och lägenheten
stor (93 kvadrat) men tyvärr lite opraktisk och svår att inreda. Så våra tankar
på att bo i denna om/när vi flyttar till Australien föll platt, och den kommer
nog enbart hyras ut istället.
Sedan åkte Ray vidare till Kim i affären, och jag och Dave
satte oss på en färja som åkte längst floden ändå till operahuset.
Vi hade biljetter till en dansföreställning på kvällen, och
hade hört att man kunde få checka in väskor tidigare, så vi tänkte lämna vår
supertunga packning för att sedan roa oss i stan till kvällen, men tyvärr fick
man inte lämna in väskorna förrän en timme innan föreställning. Alltså släpade vi
med oss all packning in i botaniska trädgården där vi njöt av skön natur, en
riktig oas. Här hade jag även ett tydligt uppdrag; jag var på jakt efter de två
stenlejon jag tagit knasiga bilder med för 10 år sedan. Det tog nästan en
timmes letande, men sedan var de där, precis som jag mindes dem. Det råkade
även vara precis där Shelia och Josh gifte sig, knasigt sammanträffande! Så,
jag fick träffa mina lejon och ta mina 10-år-senare bilder.
Vi promenerade sedan till en av Daves favoritrestauranger
som han ofta åt lunch på då han jobbade i närheten. Här fick jag smaka på mina
första Lacksa, och herregud vad gott det var! Tyvärr riktigt starkt, men det
var så gott så jag åt massor ändå.
Efterrätten intogs sedan på Guyllian café vid operahuset,
där vi åt en underbar choklad-skapelse som gjorde en lycklig.
Det var sedan dags att promenera de sista metrarna till
operahuset, där vi lämnade in våra väskor, hittade vår salong, och väntade på
föreställningens början på Operabaren vid vattenkanten. Här tog jag dagens
andra 10-år-senare bild, och kände mig mycket nostalgisk. Vivid började igen,
så vi fick återigen njuta av ljusinstallationerna på bron, operahuset och
Sydneys skyline.
Dansföreställningen började 18:30 och hette Djuki Mala. Det
är en dansgrupp bestående av Aboriginer och beskrivningen var ’interpretive
dancing’. Jag hade väntat mig en föreställning med gråa kroppsstrumpor, enbart
instrumentell musik och en allvarsam publik (och jag älskar alla de grejerna,
därför valde jag denna föreställning.) I början verkade det vara precis detta,
det blev traditionella aboriginska instrument och dans, men sedan förändrades
allt. Det blev al mellan singing in the rain till Michael Jackson till
’everybody dance now’. Och vilken glädje! Dansarna älskade verkligen vad de
gjorde, och de spred sådan glädje till publiken som skrek och klappade och
skrattade. Varvat med dessa glädjefyllda nummer visades det filmsnuttar där
historien bakom dansgruppen presenterades. De bildades för 10 år sedan av en
genomgod och engagerad man som ville hjälpa till när han såg att ungdomarna i
hans by föll till kriminalitet och droger. Så han ville visa att det fanns en
annan väg, med glädje, motion och gemenskap. Och nu har de funnits i 10 år,
rest runt i världen och spridit sitt budskap, och detta var 4e gången de hade
en uppsättning i operahuset.
Efter denna upplyftande upplevelse satte vi oss på tåget och
åka till Sheilas lägenhet med våra tunga väskor, tvätta och packa om allt så
att vi hade en gemensam väska packad redo för morgondagens avfärd.
No comments:
Post a Comment