Besök på Brunmåla

Mitt hjärta är så mycket lättare, jisses!

Dagens besök på Brunmåla gick över förväntan, men det blev ändå en heldagsutflykt. Jag jobbade mellan 8 och 10 på kontoret innan jag kastade mig i bilen och körde mot stallet. Insåg på vägen exakt hur hungrig jag var så stannade på Max vid Länna och köpte ett halloumi-mål som jag klämde i mig vid ratten.

Jag packade allt i bussen, som jag redan kört fram till stallet igår, och gjorde Trygve lite representabel, innan det var dags att åka. Vår premiärut med bussen, woop woop!!
Som väntat var det inga problem att lasta själv, Trygve gick på och ställde sig precis där han skulle. Rutinerade grabben!
Sedan gick färden mot Brunmåla, på minuten enligt tidsplanen.

Det var mindre trafik än jag väntat mig, så vi kom fram vid 12:30 och vår tid var 13:000. Himla skönt att slippa stressa! Så jag lämnade Trygve i bussen, gick och anmälde oss, tog en fika, och lastade sedan av. Vi strosade runt lite och luktade på bajshögar och annat otroligt spännande föremål, tills mamma kom och mötte oss som moraliskt stöd.

Vi gick in på kliniken och träffade Ingela. Hon är verkligen den veterinär som jag har mest förtroende för, och det kändes så skönt att lämna Trygve i hennes händer.

Jag blev otroligt glad och stolt när hon berömde mig över vilka fina rygg- och rumpmuskler Trygve hade, och mamma också var riktigt nöjd.

Vi började med att springa i löpgången, longera inne på mjukt underlag och sedan ute på hårt underlag. Sedan fick jag sadla och tränsa och visa honom under ryttare. Sen gick vi in igen och det var dags för böjprov, massa mer spring och longering, och sedan lade vi bedövningar på olika ställen i benet för att se var smärtan satt. Efter varje punktbedövning fick vi springa och longera igen, så både jag och Trygve var riktigt trötta när vi efter ca 3 timmar kunde konstatera att det var i kotleden som boven i dramat var.

Här släppte min oro som jag burit på i två veckor: det verkade bara vara en vrickning. För säkerhetsskull röntgade vi också, men som vi trott hittade vi ingenting och fick åka hem med ordinationen: Sjukhage i 3 veckor, metacam 10 dagar, promenad varje dag, 10/15/20 min vecka 1/2/3 och sedan återbesök om 3 veckor.

Det är först efteråt som jag insåg hur orolig jag faktiskt varit inombords, även om jag hållit mig lugn. Alla tidigare erfarenheter av skador har varit så dramatiska och slutat i förluster av hästar, så jag kan knappt fortfarande tro att detta är sant.

Nu åker jag ner till Götebporg imorgon för att gå på horse show, och det är bara tack vare mina fina stallkamrater aka barnvakter som det är möjligt.



Comments

Popular posts from this blog

Täckesinventering

Orkeslöshet