2020, I salute you!

Och så har ännu ett år passerat.


Ett år som känns både kort och långt på samma gång. Så mycket har hänt och förändrats, samtidigt som jag egentligen har gjort väldigt lite. Men de saker jag gjort har medfört så stora livsomväldande förändringar så att de tagit lika stor plats som tusen små.


I januari kom vi hem från att ha spenderat jul och nyår i Australien och Nya Zeeland. En resa där jag äntligen fick visa min mamma det som för alltid kommer vara mitt andra hem och ha en speciell plats i mitt hjärta. Direkt efter hemkomsten började min kurs i Naturkunskap, som skulle ge mig den sista pusselbiten till att kunna söka till SLU inför hösten. Jag fortsatte på stressrehab från året innan och fick för första gången på 6 månader rida Trygve. 

Det fortsatte på liknande vis under februari, där både stressrehab och naturkunskapen var avklarade med strålande resultat. Jag försökte mig på att ta mitt dykcert men då min trumhinna sprack igen redan under pooldyket var det bara att lägga den drömmen på hyllan och gå vidare i livet. 

Jag började jobba i ett stall i mars, men fick efter bara några veckor Corona och med den en feber som höll i sig i 3 veckor. Höjdpunkten denna månad var klart när jag och Trygve fick vara med och träna för Micke Karstedt. Sedan började min värld falla igen när Trygve åter blev halt. 


April bjöd snabbt på nya klinikbesök för Trygve där det kunde konstateras att hans gaffelband gått sönder igen, och så likväl mitt hjärta. Samtidigt sökte jag in till höstens programstart på SLU.

Tillsammans med Dan bjöd vi in en ny familjmedlem under maj; Tino kom hem och gav hopp i det mörker som Trygves skada åter gett. Trygve var som alltid världens mest fantastiska individ och jag kommer aldrig upphöra att förvånas över hans vänlighet och tålamod, där vi skrittade och promenerade mil efter mil.

I juni fck jag för första gången sedan jag flyttade till Lövhagen möjlighet att vara med på träningslägret på Berga. Dan och jag delade på Tino medans TinTin och trygve fick vara hemma och hålla ställningarna. Det var verkligen en höjdpunkt under detta år som präglats så mycket av Trygves skada och Corona. 

Så fick jag i juli de nyheter jag spänt väntat på - jag kom in på SLU! Trygve och jag fortsatte tappert med behandlingar och försiktig igångsättning och Tino och jag lärde känna varandra mer och mer. 

I augusti försökte jag njuta av min sista lediga månad innan skolstart. Jag har inte många varken bilder eller minnen, utan månaden präglades av det underbara vardagliga hänget i stallet. Dagen innan skolstart så startade jag och Tino 2 klasser i en pay & jump och kom hem med våra två första rosetter. 

När jag tittar i mina album så slutar allt med augustis mapp. För samtidigt som mitt nya liv började i september genom SLU så tog mitt liv slut med beskedet att Trygves skada gått upp igen och att denna gång var hoppet nog ute. Samtidigt blev Tino halt.

Oktober bjöd inte på något mer ljus. Tino konstaterades ha en rörelsestörning och en utredning drog igång. Och i slutet av månaden kunde vi konstatera att Trygves behandling som jag desperat efter mirakel försökt mig på inte fungerat utan att han blev fortsatt sämre. Jag var tvungen att låta min bästa vän somna in. 

Det blev ett slutgiltigt farväl i november. En del av mig dog och kommer aldrig komma tillbaka, men jag hoppas att den delen är tillsammans med Trygve på de evigt gröna ängarna. I skolan pågick samtidigt den tuffaste kursen jag någonsin varit med om, på både gott och ont då jag fick något att distrahera mig från smärtan stundtals. 

December är så här och tar slut idag. Jag har inte gjort mycket. Jag har sörjt, pluggat, promenerat med Tino och provridit några hästar, varav en kanske kommer få bli en del av familjen. Vem får vi se nästa år.




Så; 

Det goda detta år:
Kom in och började på SLU
Tino blev del av familjen
Träffat en ryggläkare som äntligen kan hjälpa mig

Det onda detta år:
Förlusten av min älskade Trygve
Tinos skada
Corona

= Ett år där mycket förändrats.

Comments

Popular Posts