När livet händer

Nej, detat är inte ett sponsrat inlägg från ikea utan bara ett inlägg namngivet efter deras succéartade reklamkampanj. För visst är det precis så, att livet bara händer. Om och om igen. 

Liksom vid mina tidigare avbrott från bloggandet så har alltså, you guessed it, livet hänt. 

Men; som jag lovade mig själv långt bak i historieböckernas år 2006 när jag startade denna blogg så är det OK. jag har den här bloggen för att jag vill minnas, och skriva när jag orkar och vill. 

Och just idag råkar jag känna för att skriva.

Det känns rätt bisarrt att skriva om mina tankar kring corona såhär 14 månader after the fact. Kanske har jag inte kännt att jag har något att säga? Att det inte gått att uttala sig för att allt varit så ovisst, och mina ord skulle liksom alla andras bara vara gissningar. Det har varit en strid ström av information, data, rön, rykten, nya fynd, och framför allt - åsikter. Plötsligt var varenda människa i sverige både klokare och högre utbildad än våra politiker, vetenskapsmän och vårdpersonal. Alla hade något att säga, med en beundransvärd övertygelse om att just de hade rätt. Om alla bara gjorde si och så, då skulle ju allt lösa sig. 

Jag kände inte att jag hade alla svar och valde att vara tyst för det mesta. För ingen vet. 

Det jag kan säga och eventuellt framföra till mig själv i framtiden, det är min berättelse om rädslan. För jag har bara varit riktigt rädd en enda gång sedan Corona startade. 

Jag var på ICA för att storhandla, precis som jag gör 1-2 gånger i månaden. Det var kanske runt mars 2020. Men den här gången var inget sig likt. Överallt gapade hyllorna tomma på varor. Ju längre hållbarhet, desto tommare. Men det var inte det som skrämde mig - det var blicken i folks ögon. En blick jag aldrig sett förut, och som skakade mig in till märgen. Det var en jagad blick, med en ton av panik, och en stor dos övertygelse. Över att behöva agera här och nu för att säkra sin egen och sin familjs överlevnad. Åt helvete med alla andra, nu var det var man för sig som gällde. Ingen övning, skarpt läge. 

Vi trängdes med våra fulla vagnar och undvik noggrant varandras blickar; kanske fanns där en hint av skam trots allt? Tempot var högt, för varorna gick snabbt och här gällde det att ta det man kunde få tag i. Och det var detta som skrämde mig mer än något. Plötsligt var vi inte medmännsikor, inte kollegor, vänner eller bekanta. I den stunden på ICA maxi var vi rivaler om resurser som skulle hålla oss vid liv, här på ruinens brant till en ny värld vi inte visste var den skulle ta oss eller hur länge.

Sedan den dagen, då även jag panikslaget köpte några extra paket pasta, så har livet i mångt och mycket återvänt till det normala, eller kanske det nya normala. En ny takt och taktik har infunnit sig, både livet och samhället rullar på och än så länge verkar samhället faktikt inte vara i risk av total kollaps.

Men nu vet jag vad som finns där ute. Den blicken, som rev ner den lilla tilltro till mänskligheten jag hade byggt upp. Det finns inget vi, bara jag, när nöden är inpå oss. Och det kommer jag bära med mig resten av livet. 


Comments

Popular Posts