Filosofi på kvällskvisten

Jag har förändrats mycket i min ridning sedan kotten kom hem i början av året. Allt till det bättre vill jag påstå. Jag har utvecklats mycket och det i snabb takt. 

Jag trodde nog aldrig att jag skulle få rida en så här fin häst, än mindre äga en själv. Kotten är inte bara talangfull, positiv, snäll, energisk och tusen andra egenskaper jag älskar, han är också en så bra match med mig. För varje pass känns det som att vi mer och mer blir till en, sådär som det bara går att uppleva  med hästar. Jag känner hur han läser mina tankar, och jag förstår och försöker alltid lyssna på det han säger till mig. 

Jag är försiktig i min ridning. Som min tränare sa till mig redan någon av de första gångerna jag red för henne, då på Gramy: "Det är inte porslinshästar du sitter på!". Det förklarar så väl hur det är, liksom det mesta hon säger. Jag har en tendens att vara så försiktig att jag blir passiv, försiktig för jag inte vill att något ska vara obehagligt för hästen eller göra något för kraftigt om jag gör fel. Mina hjälper är små och mjuka, förutom då gånger då min balans sviker mig såklart. Jag är lugn, så varje pass med Trygve fick min tränare elda upp mig så jag skulle kunna elda upp honom litegran. 

Detta gör Kotten så perfekt. Han är oerhört lyhörd. Vissa skulle kanske säga känslig, men det är inte helt rätt ord. Jag förstår så väl det som Ida försökte förklara för mig när jag ringde henne den där första gången för att fråga om 'en fin häst till salu'. Allt man gör, även det minsta, ger stort utslag. Och ju mer vi lär känna varandra, desto mer magiskt känns det. Han har en motor som en ferrari, och en iver som det slår gnistor om ibland. Då behöver jag vara bådas lugn, och andas för båda. 

Jag tror helhjärtat på att umgås med sin häst och ha roligt ihop för att få bra resultat i vad man än nu vill göra. Jag tror på att göra allt, våga testa allt, och se hur det går. Variera, improvisera, busa, mys. Ibland sätter jag mig på en sten i hagen en stund och bara hänger med kotten i hagen. Ibland får han bestämma helt vad vi ska göra när vi rider ut - det slutar oftast med upptäcksfärd rakt ut i skogen utanför stigarna, eller busgalopp i några backar. Ibland ber jag honom vara så seriös som jag bara kan på dressyrträning. ibland galopperar vi flera kilometer och bådas glädje går nästan att ta på. Ibland bara kramar jag honom. Gemensamt i allt detta är kärleken och respekten som jag känner för honom, med hela min själ. 

Jag tror att det är densamma som gör allt detta möjligt. Jag ger honom förtroende och utrymme att vara sig själv med mig. Redan första månaden han var hemma så red jag ut själv och lät jag honom galoppera så fort han bara ville. Jag har aldrig ridit så snabbt i hela mitt liv. Men jag valde att lita på honom, att vi skulle göra detta roliga tillsammans med fullt förtroende, och i det ingick att han skulle stanna när jag bad honom. Det gjorde han, och sedan dess har vi gjort om detta många gånger. 

Jag har honom helt lös i gången ibland. Jag vill ge honom det förtroendet, och lita på att han vill vara kvar hos mig. Det är bland det mysigaste som finns, att stå där själva i stallet, helt lös, och rykta och mysa. Utan relation kan inget samspel finnas. 

Älskade Kotten, jag är så glad över att jag får vara din människa. Att du accepterar mig precis som jag är. Jag ser så fram emot vårt liv ihop, och alla roliga, busiga, mysiga, spännande saker vi kommer uppleva ihop. 


Comments

Popular Posts