2021, I salute you!

Och så har ännu ett år passerat.


Ett år som varit så fyllt med tuff utbildning att jag känner mig, som Bilbo skulle sagt; "I feel thin, sort of stretched - like butter scraped over too much bread" Det har också varit ett år där en av mina drömmar sedan många år tillbaka har gått i uppfyllelse. Jag har hittat min drömhäst och fått börja tävla, och vi har båda jobbat hårt och utvecklats mycket.




Januari hann inte ens börja innan jag mött den som skulle förändra mitt liv. På nyårsafton, alltså exakt ett år sedan, åkte jag och Annika ner till Västervik och träffade Kotten. Det dröjde bara ett par dagar innan han landade hemma hos mig - där han ska stanna resten av sitt liv. Samtidigt var oron stor då Tino var halt och prognosen såg allt sämre ut, men ännu hade vi inte gett upp. 

Sorgen efter Trygve hade inte ens hunnit börja svalna innan det var dags igen. I februari fick Tino somna in på inrådan av veterinären. Vi hann inte ens ha honom i ett år. Jag hoppas att vi gav honom ett fint sista år med mycket kärlek och glädje, och är lättad över att vi uppmärksammade alla hans gamla skador så pass tidigt som vi gjorde så hann slapp lida mer i livet. 

Våren kom och under mars och april lärde jag och Kotten känna varandra allt mer. Och allt mer kände jag att jag hittat The One. En perfekt matchning, och kärleken blev bara starkare och starkare. Min dröm om att äntligen få börja tävla kändes nära. Skolan rullade på i en rasande fart, och jag slet många sena kvällar med det enormt omfattande material som är mitt programs kännetecken. Tröttheten och uppgivenheten om att orka med tärde på mig - min tid i stallet fick mig igenom det. 

Min och Kottens första och andra rosett plockades båda hem i maj. Vi var båda så otroligt glada och det var underbart att äntligen få komma igång. Sommarlovet började skymta i horisonten, samtidigt som min ork var på bristningsgränsen.

juni och juli försökte jag mest att återhämta mig, samtidigt som jag och Kotten åkte på äventyr såsom det årliga träningslägret. Det var en fantastisk sommar fylld med härliga skogsturer, roliga och utmanande träningar och många, många timmars mys. Jag hade absolut tagit det rätta beslutet att inte arbeta under sommaren utan lägga all tid och ork på mig och Kotten.

Corona påverade fortfarande livet, men äntligen vågade jag och Anna åka och hälsa på Marre i augusti. Det är en gåva att få ha vänner som dem. Det var även den sista månaden på sommarlovet och jag började mentalt att förbereda mig på ytterligare ett intensivt, stressigt och stundtals övermäktigt år i skolan. 

september var det äntligen dags. Mitt livs första riktiga tävlig. Och jag kunde inte bett om en bättre partner att göra det med. Vi fick med oss ytterligare 4 rosetter under denna månad, och jag vet inte vem som hade roligast, jag eller Kotten. I samma veva insåg jag att jag blivit gammal. Jag såg ingenting och fick för första gången i mitt liv glasögon. Jag kände mig sviken av min kropp (men såhär i efterhand är det ju det bästa som hänt sen skivat bröd!).

Årets sista tävling tog plats i Oktober. Även denna resulterade i en rosett och jag började känna att jag fått lite rutin på hur jag behöver lägga upp tävlingsdagarna och även mycket mer kontroll på mina nerver. Vi hade ännu fler tävlingar planerade för året, men tyvärr fick Kotten en hovböld soim sträckte sig hela vägen genom november och december, som tar slut idag. Och det är ett väldigt härligt slut - idag ska vi få börja rida igen då bölden är läkt. På dagen ett år sedan jag träffade honom för första gången. 



Så; 

Det goda detta år:
Kotten kom in i mitt liv
Fortsatt klarat av allt på utbildningen på ett bra sätt
Jag har blivit bättre på att ställa mer rimliga krav på mig själv

Det onda detta år:
Förlusten av Tino
Corona
Stundtals omänsklig börda från SLU

= Ett år där jag jobbat väldigt hårt, men vissa saker äntligen fått vara oförändrade. 

Comments

Popular Posts