Vasara, du är inte glömd, alltid saknad.

Idag är det 4 år sedan min älskade, tappra, vänligaste Vasara galopperade vidare till de evigt gröna ängarna.

Jag dog också den dagen. En del inom mig slocknade och har inte, och kommer inte, komma tillbaka.
Den dagen blev jag mer syniskt inställd till livet, mot dess rättvisa, mot meningen med att kämpa, mot att våga älska med hela hjärtat.

Vasara betydde allt för mig. Hon kämpade så tappert och godhjärtat genom alla skador, och då framförallt den sista som blev vårt fall.

En snällare häst har jag inte träffat, inte ens Trygve, även om han inte är långt bakom.
Jag var aldrig någonsin rädd med dig, var vi än var och vad vi än gjorde. Du ställde alltid upp och gjorde ditt bästa, vad jag än bad dig om. Vi delade glädje, sorg, framgång och motgång, och min kärlek till dig stod stadigt genom allt.

Tack min älskade vän för allt fint jag fick dela med dig, för allt du lärde mig, för ditt tålamod, välvilja och glädje.

Jag saknar dig fortfarande, och du ska veta att du aldrig kommer bli glömd utan för evigt vara en del av min själ.



















Comments

Popular posts from this blog

Täckesinventering